8 år

Idag skulle min Yatzi fyllt 8 år. Det är så orättvist att han inte ens fick uppleva sin 8-års dag...

Jag saknar honom fortfarande så innerligt, och jag har fortfarande svårt att kontrollera när tårarna kommer. Små, små händelser kan göra saknaden extra påtaglig och tårarna bara börjar rinna... Varje dag, flera gånger om dagen, kommer jag på mig själv med att tänka på händelser vi upplevt tillsammans och  vad Yatzi skulle gjort om han var med vid saker som händer nu.

Ständigt i mina tankar, ständigt saknad!

Alla som kände Yatzi vet vilken speciell relation han och jag hade. Han var en på miljoner och jag kommer nog aldrig få en hund som står mig lika nära som Yatzi gjorde.
                  

                      

 

Blivande agilitystjärna?

När snön kom i december plockade jag in mina agilityhinder för vintern. Jag har egentligen inte haft något direkt sug att plocka fram dem igen även om snön försvann i mellandagarna. Men i förra veckan kom Gunilla på besök och vi beslöt oss för att köra ett träningspass. Vi byggde banan nedan men försvårade den lite genom att ändra vinklarna på vissa hinder. Det märktes att Simpley inte tränat på länge, han kändes utvilad och taggad till tusen. Han hade svårt att sitta i starten och när vi sprang hade han en extra växel som jag inte känt på länge. Dessutom gjorde han allt rätt!!! Vi provade lite olika sätt att handla innan vi körde banan baklänges. Det blev ett ganska kort träningspass men det räckte, jag ville inte att Simpley skulle få träningsverk.

Felicia har alltid varit med mig när jag tränar med Simpley och tycker oftast det är roligt att titta på, framför allt när det vankas gröna ärtor:) Nu när hon går själv och kan vara med och springa runt på agilityplanen har hon (som vanligt) tagit efter hundarnas beteende. Kanske en blivande agilitystjärna?;)