Sjukdoms uppdatering

Simpley avslutade sin antibiotika kur för några veckor sedan. Jag hade lite naivt trott att han skulle vara som vanligt efter tre veckors medicinering. Men det visade sig att han fortfarande var mycket, mycket trött. Jag har hört av andra att det inte är ovanligt att hundarna inte är sig själva på länge efter att de fått behandling för borrelia. Men min veterinär tyckte i alla fall att vi skulle ta ett blodprov nu efter och titta på alla andra värden man kan se genom ett blodprov för att se om något avvek. Jag har än så länge inte fått alla svar då kvaliteten på blodet labbet fick inte var tillräckligt bra, så vi fick komma och lämna mer blod idag. Men av de värden de fått fram så såg man att Simpleys järnvärden var extremt låga! Inte konstigt stackarn är trött!!!!

Nu vet vi inte orsaken till de låga järnvärdena. Kan det vara Simpleys kost som jag vet inte är optimal för en hund eller har det någon annan orsak som blodanalysen, när den är helt klar, kan visa?

Nu går jag återigen och bara väntar för att få ett besked om det är något fel:( Det tar liksom aldrig slut...

Men även om Simpley är väldigt trött så är han ändå gladare och på bättre humör än när han hade borrelia. Han vill väldigt mycket men orkar helt enkelt inte.

Vi har fått en försmak på vintern de senaste dagarna vilket piggar upp alla hundarna, speciellt Simpley som älskar kylan. 

Luna och Milo busar

 Så här ser det oftast ut när gänget springer, Milo hänger efter Luna och Luna brukar oftast springa efter Simpley

Bättre foton

Den här helgen bjöd på bättre väder än förra, så jag tog nya, mer rättvisande foton på Milo.

Först ett foto på hela gänget. Milo har precis lärt sig lyfta på vänster framtass på kommando (höger har han kunnat länge) så nu gör han det så fort jag säger sitt...

Killarna busspringer.

Att äta pinnar (och allt annat för den delen:() är gott!

Luna och Milo leker jättemycket tillsammans. De jagar varandra tills båda är helt slut, brottas där de turas om vem som ska vara överst och ligger gärna och tuggar på varandra. Luna som annars är en lugn hund får ofta rena tokrycken när de leker och springer flera varv runt huset i 190. Så härligt att se! När de inte leker klänger Milo gärna på henne vilket hon inte bryr sig om nämnvärt...

Milo 6 månader

Milo har nu hunnit bli 6 månader. Han har vuxit om de andra hundarna och han börjar få så där underbart grova tassar som jag älskar!

Jag brukar alltid vara noga med att ta ut mina valpar på diverse olika platser för miljöträning. Tyvärr har jag inte alls hunnit detta i den utsträckning som jag skulle velat med Milo. Men i torsdags bar det till sist av (bättre sent än aldrig) för hans första riktiga stadsbesök i Lunds centrum. Som vanligt var Milo hur cool som helst. Han betedde sig som om han gick på stan varje dag, inga konstigheter med alla människor, bussar, bilar och cyklar. Och när jag tog upp hans lunch glömde han allt runt omkring och var totalt fokuserad på mig. Vi körde hela repertoaren med sitt, ligg, snurra, backa mm utan problem. Jag trodde att han kanske skulle vara lite trött i huvudet efter alla nya intryck, men icke! Det var ingen större utmaning för honom verkade det som. Skönt med coola hundar!

I helgen regnade det konstant men jag var ändå ute och försökte få till några foton på Milo nu när han ”fyllt månad”.  

 

Vi tränar just nu mindre agility och mer tricks. När jag skulle lära Milo ”ligg kvar” började han backa liggandes istället. Jag fångade beteendet och nu börjar han bli en fena på detta! Vi har dock lite kvar tills han kan göra det helt på egen hand. Men jag har inget bra kommando för det. Någon som har något bra förslag? ”Back” är ett agilitykommando så det funkar inte… 

Liten som kommit långt

Det är så lätt att bli hemmablind och glömma bort att uppskatta det man har.

Simpley var ingen lätt hund som valp/unghund. Så fort jag ville honom något stängde han av. Var vi ute kunde jag knappt ha honom lös. Han gick fint vid mig och Yatzi men såg han någon människa, hund, häst, bil etc så sprang han dit. Det var inte det att han var olydig, han blev helt blockerad och hörde inte mig. Det blev inte bättre av att han var helt orädd, han kunde springa fram till t ex en flock med Rottweiler för att hälsa. Var han nära mig och jag lyckades fånga honom innan han stack fick jag ingen kontakt, han var i sin egen lilla bubbla. Jag kunde inte ens få honom att komma, sitter mm på kommando hemma. Han bara stängde av, blev tom i blicken och helt passiv.

Vad gäller agilityn kunde jag inte göra något med honom förrän han var ca 9 månader. Då kom han på att det faktiskt var riktigt roligt! Innan dess bara stängde han av och blev passiv. Jag tittade nyligen på en film från när Simpley var 10,5 månader och vi tränade hos Jenny. Då hade vi kommit en bit på vägen i vår agilityträning men jag skrattade så när jag såg filmen. Det sysn inte på den här filmen men vi har använt många kompostgaller, stolar mm för att blockara hans väg och Jenny har sprungit och hämtat honom åtskilliga gånger när han sprungit sin egen väg.



I vår agilityträning hade vi även stora problem med sista hindret. Ända till Simpley kom upp i klass 3 hade han en fix idé att han inte skulle ta sista hindret på banan. Jag vet inte hur många lopp vi hade kommit felfritt runt om han bara hade tagit sista hindret. Idag kan jag skratta åt det men de åren jag kämpade med det kändes det hopplöst.

Men mycket har hänt med min lilla Simpley. På agilitybanan är han numera väldigt noga med att göra som jag ber honom (även om han fortfarande kan hoppa över sista hindret när vi tränar långa raksträckor).

Men den största skillnaden är till vardags och det var egentligen det jag syftade på när jag började detta inlägg. Från att ha varit en hund som jag knappt kunde ha lös tar jag numera aldrig ens med mig koppel ut på promenaderna! Jag skulle kunna ha honom lös överallt och jag litar på honom helt och fullt. Simpley skulle aldrig springa fram till någon eller något eller hitta på något annat "hyss". Han kan gå helt oberörd genom en klunga med människor, gå förbi cyklister som plötsligt dyker upp i full fart i skogen, gå förbi andra hundar utan att bry sig mm. Och kommer det en bil pekar jag bara på sidan av vägen så springar han dit och sätter sig. Inte vill han ha belöning heller för att han är dutkig, ett "ok" som släppkommando räcker för honom.

Han stänger fortfarande oftast av om jag säger något kommando (som sitt, ligg etc) till honom till vardags, hemma som ute. Men kommandon som "vänta", "kom" och hans namn funkar alltid. Och oftast förstår han vad jag vill att han ska göra bara jag säger hans namn.

Jag kan inte säga när han plötsligt blev en sådan enkel hund att ha till vardags, det har nog kommit succesivt. Men det slog mig häromdagen hur lång vi faktiskt kommit både till vardags och inom agilityn. Vår väg dit har varit mycket längre än de flestas andra och jag har jobbat mer och hårdare än de flesta (de som följt oss på nära håll vet hur mycket jag slitit under åren) men nu har vi plötsligt kommit mycket längre än de flesta andra också! Skam den som ger sig!!! Och tänk vad jag lärt mig på vägen!!!