Till Yatzi

Det har nu gått en tid sen du lämnade oss och det är så mycket jag vill säga till dig, min älskade lilla hund. Du kom så plötsligt in i mitt liv men förändrade hela min tillvaro! Jag minns det som igår när jag hämtade dig på Arlanda och hur kavat du var när du utforskade ditt nya hem. Från första början var vi oskiljaktiga, vi blev bästa vänner! Du följde med mig överallt, i vått och torrt. Du flög med mig över hela landet när jag var på jobbresor och trots mycket resande kände jag mig aldrig ensam eftersom du var med mig. Du var egentligen för stor för att flyga i kabinen men klämde snällt ner dig i en alldeles för liten väska och kunde ligga där i timmar, som om du förstod att vi var på äventyr. Catharina sa en gång att du nog var den enda hunden som hittade på Arlanda. Och du hittade inte bara på Arlanda utan även på andra flygplatser...

Att du skulle bli agilityhund var inte planerat. Men med din sprudlande energi och outtröttliga glädje visade du mig att det var agility du ville hålla på med. Du gick från klarhet till klarhet och bara 2,5 år gammal tävlade du ditt första SM. Agility var det roligaste du visste och jag är så glad att vi de sista dagarna i ditt liv gjorde lite agility i trädgården...

Du var en mästare på att lära dig tricks! Kvicktänkt och med en samarbetsförmåga utöver det vanliga förstod du blixtsnabbt vad jag ville. Tänk vad roligt vi har haft när vi kommit på det ena knasiga tricket efter det andra!

Du väckte alltid beundran för din coola attityd, lugn som en filbunke vad som än hände. Det fanns inget som fick dig ur balans eller gjorde dig osäker. Den inre trygghet du hade är det inte många som har och jag beundrar dig för den!

Du var expert på att hitta i skog och mark. Fler än en gång har jag gått vilse och det räckte med en blick på dig så visade du mig var närmsta stig var. Och jag kunde alltid lita på dig! Du skvallrade om vi närmade oss en väg eller det kom möte långt innan jag märkte något. Alla dessa vardagliga saker som var så självklara är plötsligt borta och saknaden blir så påtaglig...

Du var min klippa här i livet och jag är alldeles vilsen utan dig... Jag har Simpley men han är lika vilsen utan dig, och tillsammans är vi ensamma fast vi har varandra. Du läste mig som en öppen bok och jag läste dig som en öppen bok. Du förstod allt jag sa och hjälpte mig så mycket och fanns alltid hack i häl på mig. Som jag saknar att ha dig där bakom mig här hemma, till och med på toaletten var du med mig! Värst är det på nätterna, jag kan inte sova för det är så tomt så tomt...

Jag saknar dina galna upptåg med hushållsmaskiner och verktyg. Allt skulle skällas på och bitas i. Jag kan inte hålla tillbaka tårarna när jag lägger in tvätt i tvättmaskinen, de senaste sju åren har du varit där vilt skällandes, dragit i tvätten och bitit i luckan. Jag kan inte plocka fram dammsugaren heller, eller elvispen, eller mixern, eller ens öppna skåpet till verktygslådan eller stoppa en sladd i ett uttag... Du tyckte det var roligt när man nös och när man blåste ut ljus. Listan kan göras hur lång som helst, det fanns så mycket som roade dig. Vi har varje dag haft våra små nöjen här hemma, nöjen som bara du och jag förstod...

Jag saknar din lyckliga blick när en nötskrika skrek på promenaderna eller en ekorre lät i ett träd och du talade om för mig hur fantastiskt roligt det var och hur du sen bara var tvungen att springa och jaga dem. Jag saknar till och med dina rådjursjakter som jag nästan har slitit mitt hår för att få bukt på, men aldrig lyckats! Idag önskar jag att kunde få se dig dra iväg i vild jakt och din lyckliga blick när du kom tillbaka.

Jag saknar våra kurragömma lekar. Det var den roligaste lek du visste och när du tyckte vi skulle leka den sprang du och tittad på ett gömställe och sen tittade du på mig med en förväntansfull blick, en blick som det bara inte gick att motstå!

Jag saknar mornarna med dig. Din motto var verkligen "morgonstund har guld i mun". Den livsglädje du visade varje morgon, lyckan att äntligen få gosa och umgås efter en natts vila kunde få vem som helst att le stort varje morgon. Vi frågade dig varje morgon om du "blivit helt tossig" eftersom din lycka var så total och din iver så intensiv att få umgås och gå upp för att möta en ny dag.

Jag saknar att borra in mitt ansikte i din tjocka päls och känna din lukt. En lukt av trygghet och så mycket du!

Jag saknar dina pussar. Du var en riktig "pussgurka" och vi brukade säga att man behöver sugrör när du pussade en i ansiktet. Tungan gick i ultrarapid för att hinna pussas så mycket som möjligt på kortaste tid.

Du hade så mycket livsglädje och energi. Det är så svårt att förstå att allt detta bara är borta nu...

Jag saknar din kloka blick och dina tindrande ögon när det hände något roligt. Jag skulle göra vad som helst för att få möta den blicken igen...

Din lillebror Simpley sörjer dig. Han äter dåligt och tittar hela tiden efter dig. Även om jag tror han förstår att du är borta hoppas han att du ska komma tillbaka. Du var även hans klippa och han såg upp till dig och gjorde allt som du gjorde. När en fågel kraxar rusar han dit och ser sig sen frågande runt, "vad gör jag nu"? Sen tittar han på mig och jag kan inte förklara för honom.

Jag saknar varenda sekund med dig och vetskapen om att jag aldrig får uppleva detta igen är fortfarande helt ofattbart. Saknade är så enorm och jag vet att det bara är tiden som kan lindra tomheten efter dig. Och som jag längtar tills det inte gör så förbenat ont längre!!! Just nu gör det så ont att bara finnas till...

Du somnade in i min famn och jag tackade dig för allt du gett mig. Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta som inget eller ingen kan ta.

Jag saknar dig så min älskade vän...